Poems

Ur Nedfrysningens konst (2000)

Panorama mot november

Landskapet visar insidan
ett skelett med frakturer.

Tysta skogar, tjocka fåglar.
Ett träd knirkar sin tomma formel.

Men osynliga broar välvs
mellan dagens datum och miraklet.

Spindelnäten kan glittra som
modeller av framtida städer.

Ur grådiset lösgör sig
nästan skamlöst en blodfläck.

Den outtröttlige sångaren
gäspar tills gapet slukar honom.

 

Da L’arte del congelamento (2000)

Panorama verso novembre

Il paesaggio mostra l’interno
uno scheletro con fratture.

Boschi silenziosi, uccelli pingui.
Un albero mugola la sua formula vuota

Ma gli archi di ponti invisibili uniscono
la data del giorno con il miracolo.

Le ragnatele possono brillare come
modelli di città future.

Dalla grigia foschia si stacca quasi
spudorata una macchia di sangue.

L’inesausto cantante
sbadiglia fino ad esserne ingoiato.

---

Ur Solarna (2006)

I framtiden går jag i en stad, i höstrum
som sakta fylls av löv och minns
hur jag alltid mints denna framtid.
Någonstans härstammar den. Platser med
namn. År med siffror. Solar, svek, en
flickas tröja där doften av ett sedan dess
aldrig påträffat tvättmedel blåste
berättelser om värdighet, våt asfalt i
sommarnatten. Luftrummet kring Kaknäs
anges av en röd segelflygare. Jag har alltid.
vetat om det här ögonblicket. Vad vill det?
Kanske få mig att se människor, älska tanklöst
att lita på sinnenas villfarelser, sjukdomen
att döden är en tyst mor som håller mig
att glömska och minne växer
genom varandra. Glimmar.

 

Da I soli (2006)

In futuro andrò in una città, in una stanza d’autunno
che lenta si riempirà di foglie e mi ricordo
che sempre ho ricordato questo futuro.
Da qualche parte ha origine. Luoghi con
nomi. Anni con cifre. Soli, tradimenti, la
maglia di una ragazza col profumo di
un sapone mai più incontrato esalava
racconti su dignità e asfalto molle nella
notte estiva. Lo spazio aereo intorno a Kaknäs
è indicato da un aliante rosso. Ho sempre
saputo di questo istante. Che cosa vuole?
Forse farmi vedere gli esseri umani e amare di getto
confidare negli abbagli dei sensi, nella malattia,
nella morte madre silenziosa che mi tiene in braccio
nel vicendevole accrescersi di memoria e oblìo
l’uno nell’altro. Scintillìi.

---

Ur Skingra (2013)

Hallon de tysta bären.
Man lossar dem med ett slags sorg.
Två tre fem gömmer i handen, känner
deras muskler slappna av
gapar och slänger
in alla på en gång. Vet just då inte hur
gammal man är.
Sommaren är måttlös på håll en
väldig sfär väl framme bara ett
blänk. Måttlöst liten och vidgad
i önskningen om sig själv En mun talande
utan ord rött blänk saliv midnattens
horisont fulländat meningslös.

Da Dissipare (2013)

Lamponi Le bacche silenziose.
Si staccano con una punta di dolore.
Due tre cinque nella mano. Sento
i loro muscoli rilassarsi
spalanco la bocca e li lancio
dentro tutti in una volta. Allora non si sa più
quanti anni abbiamo.
L’estate è smisurata in attesa una
sfera gigantesca davanti solo un
bagliore. Smisuratamente piccola e ampliata
nel desiderio di se stessa. Una bocca che parla
senza parole bagliore rosso saliva l’orizzonte
della mezzanotte perfettamente insignificante.

---

Ur Inte är vind (2015)

Samos
Klockan sänker sig. Skeppen kommer.
tillbaka eller ger sig av. Ödlan på muren
prövar mot intet sin blixtsmala tunga.
Jag bär en påse paprika sakta uppför
gränden. Alla färger lutar sig en aning framåt
men säger inget. Kanske tilldrar sig denna
orörlighet i Andromedagalaxen, vilken,
sägs det, är på väg mot oss. För att beblanda
sig och försvinna som sekunder i getens
hjärna.

Da Non è vento (2021)

Samo

La campana si abbassa. Le navi
tornano o
partono. La lucertola sul muro
prova la sua lingua fulminea contro il
nulla.
Porto una busta di paprica
lentamente su
per il vicolo. Tutti i colori si
sporgono appena
ma non dicono niente. Forse questa
immobilità
vige nella galassia di Andromeda
che,
si dice, sia in viaggio verso di noi.
Per confondersi
e scomparire come secondi nel
cervello
della capra.

---

Ur Tingens instanser (2021)

Förmiddag, fågelskuggor.
Pronomen på drift
Svårt att slå fast något
svårt att slå bort också
Du höjer ett par fingrar bara
som om du ville betala
Du har antagligen redan betalat.
Och det är något nytt med platsen
med gatan, hela förmiddagen
en liksom anvisande transparens
ett geometriskt lugn.
enorma ljusfält därinne
regnsalar
där fortsätter året

Da Le istanze delle cose (2021)

Mattina, ombre di uccelli
pronomi in funzione
Difficile consolidare qualcosa
difficile anche disfarsene
Tu alzi solo due dita
come volessi pagare
Probabilmente hai già pagato
E c’è qualcosa di nuovo in questo posto
in questa via, tutta la mattina
una trasparenza quasi indicativa
Una calma geometrica.
Dentro, enormi campi di luce
sale piene di pioggia
là continua l’anno

traduzione MARIA CRISTINA LOMBARDI