Poesie sparse

La poesia di Ann Jäderlund si presenta come un patchwork di frammenti spesso senza connessioni logiche né sintattiche. Disattese appaiono di continuo le regole morfologiche in una ‘tecnica di addizione’ dove fulminee sensazioni e rapide riflessioni esistenziali suscitano pensieri e concetti filosofici, religiosi, etici. Riferimenti alla Bibbia, a Freud, a opere cinematografiche e ad altre forme d’arte riecheggiano in queste poesie dove basilare si evidenzia il principio dell’intertestualità sapientemente celata da provvidenziali deviazioni in descrizioni di una realtà rarefatta e misteriosa. Ne emerge una visione dell’esistenza che si può solo descrivere in frammenti, senza mai coglierla nella sua incomprensibile essenza.

L’incomprensibilità di questa poesia è stata in passato al centro di accese polemiche che accompagnarono il successo delle raccolte dei suoi esordi (alla fine degli anni ’80-inizio anni ’90: Som en gång varit äng “Che una volta è stato prato” e Snart går jag i sommaren ut “Presto uscirò fuori in estate”), ma è anche la cifra dell’opera di Ann Jäderlund, della quale d’altro canto sono noti l’impegno politico, ma anche la visione pessimistica dell’umanità.

Di interconnessioni eterogenee e neologismi si nutrono i suoi testi che oscillano tra semplicità degli enunciati e complessità in combinazioni di immagini e sentenze quasi gnomiche che partono sovente dalla sfera personale per aprirsi sul mondo e sui più disparati campi semantici.

I testi sono in genere circondati dal bianco della pagina che intorno ad essi assume un significato: sono pause di silenzio e di meditazione.

Nella recente raccolta Ensamtal letteralmente “Conversazione a uno” (2019), ispirata all’epistolario di Ingeborg Bachman e Paul Celan, Ann Jädelund interpreta il rapporto tra i due scrittori come tensione intellettuale e attrazione insoddisfatta all’insegna dell’incomunicabilità e del fallimento affettivo.

 

Da: Ensamtal (Conversazione a solo)

Solen dör
öppna fönstret
och fyg
om du vill
flyga

Il sole muore
apri la finestra
e vola
se vuoi
volare

Häpnad
den är brusten
också där
rå och
omklar
omklar
den är brusten

Stupore
è esploso
anche là
crudo e
torbido
torbido
è esploso

Urskog med en rad figurer. Vittnesbördens tält
Varför finns det ingen förklaring? Det går aldrig
över. Det finns ingenting annat. Du kan inte
lämna din kropp.

Foresta primordiale con file di figure. Tenda delle testimonianze.
Perché non ci sono spiegazioni? Non passerà
mai. Non c’è nient’altro. Non puoi
lasciare il tuo corpo.

Jag ser på ett blad och fäster mitt hopp
till det. Att det trots årets slut ska
hänga kvar. Om vinden ska rista till.
Och darrande inte märka. Jag ser
på det här från min plats. Har inte
alltid dess plats varit? Liknande
i sig själv? Vad hindrar mig
då. Från att för alltid
vända tillbaka. Eller
bara vända mig
om.

Guardo una foglia e a quella fisso la mia
speranza. Che resti là appesa
anche se l’anno finisce. Se il vento freme.
E tremante non si accorge. La guardo
dal mio posto. Non sempre
è esistito il suo posto? Simile
in se stesso? Cosa mi trattiene
allora? Dal tornare indietro
per sempre. O solo
dal voltarmi

Vänder mig enkelt. Det är inte kringgärdat.
Ända till kanten. Verklighet. Från fingrarna
kommer trådar som går ut i rummet. Och
sitter som svarta fåglar. Med stora avskalade
pupiller. Det är inte svårt.

Mi volto facilmente. Non è recintato.
Fino all’orlo. Realtà. Dalle dita
escono fili che si espandono nella stanza. E
stanno come uccelli neri. Con grandi pupille
sbucciate. Non è difficile.

När livet går bort. Varje tungt
lastad kropp. Lösgör sig
från den faktiska kroppen.
Och går in till den andra.
Man vet inte var den
börjar. Kanske om-
fördelas den hela tiden
på samma yta. Sidovist
utan temperatur. Om ytor
ens finns. Den räddar nog
inte något. Finns inte i sig
själv. Där man är. Lindrar
inget lidande. Spårar inte
ens känslan. Finns den
ens nere i djup? Som
de är? Ens poröst?
Som sidorna
i skuggan?

Quando la vita se ne va. Ogni corpo
gravato dal suo peso. Si libera
dal corpo reale.
Ed entra nell’altro.
Non si sa dove inizia.
Forse viene ridistribuito di continuo
sulla stessa superficie. Di lato
senza temperatura. Se le superfici
esistono. Non salva
nulla. Non esiste in
se stesso. Dove uno è.
Non allevia sofferenze.
Né rintraccia emozioni.
Sta nelle profondità? Come
sono? E’ poroso?
Come i lati
nell’ombra?

Och havet gav tillbaka de döda. Som hade kastats däri. Men
inte det som hade dödats i dem. De halshuggna fick tillbaka
sina huvuden och själar. Och de som hade huggit av varandra
händerna fick tillbaka dem. Och djävulen som hade lurat dem
blev uppbränd på en pinne. Och den som inte hade varit skriven
i livets bok blev nu för alltid. Inskriven däri.

E il mare restituì i morti. Che vi erano stati gettati. Ma
non quel che in loro era stato ucciso. I decapitati riebbero
teste e anime. E quelli che si erano mozzati le mani
a vicenda le riebbero. E il diavolo che li aveva ingannati
fu arso sul rogo. E chi non era stato iscritto
nel libro della vita ora lo fu per sempre. Iscritto.

Det är tankarnas alla huvuden. När man i sina
tankar vänder sig om. Man förstör sina
synsätt. Kokar och kokar om.
Anhopningar som liknar
elastiska delar. Men vad är elasticitet? Du som
var min vän då? I den tid
som aldrig mer kan göra
anspråk på någonting.

Questi sono tutti i pensieri delle teste. Quando nei suoi
pensieri uno si gira. Si distruggono le proprie
opinioni. Cuoci e ricuoci. Mucchi che somigliano
a parti elastiche. Ma cos’è l’elasticità? Tu che
eri mio amico allora? Al tempo
che mai può più vantare
pretese su nulla.

Allt där är likadant. Man
kan inte bryta sönder den
formen. Av vatten som
suger upp allting. Den
magnetiska trasan. Att behandla
varandra så. Som man önskar
att alla ska behandla varandra.
Nästan i bitar. Mellan det man
befinner sig i.

Tutto là è uguale. Non si
può rompere quella
forma. Dell’acqua che
risucchia tutto. Il
panno magnetico. Trattarsi
a vicenda così. Come si desidera
che tutti si trattino a vicenda.
Quasi in pezzi. In mezzo a dove
ci si trova.

Jaget i solen och jaget i människan.
Det sprider sig genom alla höljen.
Jag som är fylld av dem. Och av
jaget inne i hjärtat. När det är
okänt. Men hur ska det
kunna finnas
där? Utan att jag har
del i det?

L’io nel sole e l’io nell’uomo.
Si sparge attraverso tutti gli involucri.
Io che ne sono pieno. Anche quello dell’
io dentro al cuore. Quando è
sconosciuto. Ma come
può trovarsi
là? Senza che io ne
abbia parte?

Det som är i vattnet. Men inte
är vattnet. Som vattnet inte
känner. Men som är vattnet
inifrån. Som ingen känner.
Men är allting inifrån. Som
inte finns. Vars kropp inte
finns. Inte doft hörsel. Syn
eller tal. Och inte är
förgängligt.

Quello che è nell’acqua. Ma non
è l’acqua. Che l’acqua non
avverte. Ma che è l’acqua
da dentro. Che nessuno avverte.
Ma è ogni cosa da dentro. Che
non c’è. Che non ha
corpo. Né profumo udito. Vista
o discorso. E non è
transitorio.

Men mitt ansikte kan du inte få se. För ingen annan
kan få se det och ändå leva. Den som ser det måste dö.
Och bara de som finner nåd inför dessa ögon när ögonen
ser på dem blir belönade. Såväl i detta rike som i det
andra. Nästkommande. Dit ingen av dem som inte här
blir belönade skall finna tillträde. Ändå talar jag till dig
som när den ena människan talar till den andra. Ansikte
mot ansikte. Men det är bara min rygg som du kan få se.

Ma il mio volto non ti è dato vederlo. Perché nessun altro
può vederlo e restare in vita. Chi lo vede deve morire.
E solo quelli cui è concessa la grazia dinanzi a questi occhi quando
gli occhi li vedono sono premiati. Così in questo regno
come nell’altro. Che verrà. Là nessuno di quelli che qui non
sono premiati potrà entrare. Tuttavia ti parlo come
un essere umano parla all’altro. Faccia
a faccia. Ma solo la mia schiena ti è dato vedere.

---

I början var bara kärleken

(All’inizio era solo amore)

Händerna kommer ut ur intet
Molnet som är nödvändigt för livet
kastar ingen skugga
Alla fingrarna formar
längsmed molnets kant en skål
som skyddar blicken
Varje varelse i trappan
Allt envist tal
Som kommer och följer i slingor
molnets väg
Först två
sen otaliga många händer
Av tal i trappan
Skuggorna som suddar
i molnets kanter skyddar blicken
Det är den första smärtan
Ett ljus längs golvet
som nästan kryper ut
Det klara fönstret

Le mani vengono fuori dal nulla
la nuvola necessaria per la vita
non fa ombra
Tutte le dita modellano
lungo l’orlo della nuvola una coppa
che protegge lo sguardo
Ogni essere sulla scala
Tutto il discorso ostinato
che segue costante
il percorso della nuvola
Prima due
poi innumerevoli mani
del discorso sulle scala
Le ombre che sfumano
Negli orli della nuvola proteggono lo sguardo
È il primo dolore
una luce lungo il pavimento
che quasi striscia fuori
la finestra trasparente

I början var bara kärleken
Det gick inte att klag
a Fanns ingen tråd
Inga sköra lager
Sen kom den djupa hypnosen
Regelbundenheterna i själslivet
Allt bildligt förstummat
Det gick inte längre
att stanna där vid
Varför talar människorn
a Trädet som har många
enskilda blad
kastar sin skugga
mot väggen
Alla bladen rör sig milt
och diagonal
Färgerna exploderar
Allting är kyla
Alla strålar sprängs
och rusar upp
i luften
Alla partiklar
är verkliga
i syret atmosfären

All’inizio era solo amore
non c’era da lamentarsi
non c’era un filo
né fragili strati
Poi venne l’ipnosi profonda
Le regolarità nella vita interiore
Tutta l’immaginazione si ammutolì
Non era più il caso
di fermarsi lì
Perché la gente parla
L’albero che ha tante
singole foglie
proietta la sua ombra
sulla parete
Tutte le foglie si muovono leggere
in diagonale
I colori esplodono
Tutto è freddo
Tutti i raggi esplosi
si precipitano
nell’aria
Tutte le particelle
sono reali nell’atmosfera d’ossigeo

En ryckning i hennes ögonlock
Hennes för mig första andetag
Ställs in inför ljuden
Det vaksamma förloppet
Hur långt är vi från
där vi tog
vår början
i varje stund
Talade och tänkta
Strömmen av alla
olika partiklar

Uno spasmo nella sua palpebra
il suo primo respiro per me
Sintonizzato sui suoni
Il vigile corso degli eventi
Quanto siamo lontani da
dove abbiamo
iniziato
in ogni istante
parlato e pensato
Il flusso di tutte
le diverse particelle

Skillnader värderingar
och smak löper
samman
Spänning och ilska
blandas med tålamod
och glädje
Två djupa klot
slår om i ett

Differenze valori
e gusto corrono
insieme
tensione e rabbia
miste a pazienza
e gioia
Due sfere profonde
si fondono in una

Dörren in mot rummet
Den nästan genomskinliga
motsatta dimman
Högt uppe i det
ena hörnet
Ur ingenting kommer den
Kan inte skiljas från sina
anknytningar

La porta sulla stanza
La nebbia opposta
quasi trasparente
in alto in
un angolo
viene dal nulla
non può separarsi dalle sue
connessioni

Delvis är allting klart
Delvis skyler molnet
en bit av himlen
Den är för vid för sina object
Man får närma sig den
Som om den själv vore
ett objekt
Som avvisat oss
många gånger
Den som har sett i spegeln
ser att den saknar djup
Och det blir aldrig klart
Molnet byter ut
sina atomer
Och bildar en skugga
som kan röra sig
Den är bara iförd
sin egen själ
Men ljuset kan också
vara vågor?
I närheten av allt
det som vi vet eller
inte kan veta

In parte è tutto chiaro
in parte la nuvola copre
un po’ di cielo
È troppo ampio per i suoi oggetti
Ci si può avvicinare
Come se fosse esso stesso
Un oggetto
che ci ha respinti
molte volte
Chi si è visto nello specchio
vede che manca di profondità
e non è mai chiaro
la nuvola sostituisce
i suoi atomi
e forma un’ombra
che può muoversi
si veste solo
della propria anima
Ma la luce può anche
essere onde?
Vicino a tutto
ciò che sappiamo o che
non ci è dato sapere

Nätterna är också vita
Som om de
inte fanns
Med en slags svagt
formade kanter
Vad ska vi göra
med allt det
vi inte vet
Det som inte finns
kryper in i allting
och tar dess plats
Lupinerna på bordet andas
Det höga gräset har
vi skurit av
Det går inte att sova
Varje morgon återuppstår
samma täta dag
Det fruktansvärda är
alla dessa impulser
som bara försvinner
för att de lämnas

Le notti sono anche bianche
come se
non esistessero
con una sorta di bordi
vagamente delineati
Cosa faremo
di tutto ciò che
non sappiamo
quello che non esiste
si insinua nel tutto
e prende il suo posto
I fiori di lupino sul tavolo respirano
L’erba alta
l’abbiamo falciata
Non si può dormire
Ogni mattina sorge
Lo stesso giorno denso
Che cosa terribile
tutti questi impulsi
che semplicemente scompaiono
perché sono abbandonati

Andas i muren
Lägg fingrarna
djupt emellan
Varje dag är en
annan dag
Varje timme många
många ögonblick
liknar bara varandra

Respira nel muro
metti le dita
profondamente nel mezzo
Ogni giorno è un
altro giorno
Ogni ora molti
Molti instanti
Somigliano solo a se stessi

---

SPEGEL/SPEGEL

(Specchio/Specchio)

Det i de andra som inte finns
Flera konturer utanför
som följer kroppens färg
Ljuset rinner från en stor skärm
ner på golvet och
expanderar

Quel che negli altri non c’è
molti contorni fuori
che seguono il colore del corpo
La luce da un grande schermo si riversa
sul pavimento e
si espande

Knappt uppe ur drömmen
Vad är det de inte säger
Vad det handlar om
Som inte dyker upp
Motoriken i seendet
Systemet är oanvändbart
Vaknar inte ens med hjälp
av de starka tankarna
Den andra moderns
inre värld
Flyter ut och smälter samman
Med alla inre referenser
Skäms nästan för
att finnas
Moderns och barnets dröm
Mellanbarnets domän
Och kalejdoskopiska modell
Om någonting uppfattas
som okänt

Appena svegli dal sogno
cos’è che non dicono
di che si tratta
che non affiora
l’attività motoria della visione
Il sistema è fuori uso
Non si sveglia nemmeno con l’aiuto
dei pensieri forti
Il mondo interiore
dell’altra madre
defluisce e si fonde
con tutti i riferimenti interiori
Quasi si vergogna
di esistere
Il sogno della madre e del bambino
dominio e modello
caleidoscopico
del figlio di mezzo
su qualcosa concepito
come sconosciuto

Hur kan han vara
i sin smärta
Du får inte tala.
Granit som förblir
oåtkomlig
in i det sista
Smärtan uppstår
när stora kvantiteter
väller fram
mot de ogenomsläppliga
neuronerna

Come può stare
nel suo dolore
Tu non puoi parlare.
Granito che resta
irraggiungibile
fino alla fine
Il dolore risorge
quando grandi quantità
sgorgano
contro neuroni
impermeabili

Plötsligt härmar hon fadern
Alla organ och föräldrarnas
olika förmågor
Moderns exklusivitet gränsar
till det outhärdliga
Tar emot håller undan
Stöter bort och försvinner
Hör ingenting
Som kommer
ur andra tankar

All’improvviso lei imita il padre
Tutti gli organi e le diverse capacità
dei genitori
L’esclusività della madre rasenta
l’insostenibile
Accoglie respinge
si allontana e scompare
Non sente niente
che giunga
da altri pensieri

En kall värme som sprider sig
Överinklusiv identitet
Modern skänker barnet något
i utbyte
Mot det som barnet måste
ersätta eller bara ge

Un calore freddo che si diffonde
identità superinclusiva
La madre dona qualcosa al bambino
in cambio
di quel che il bambino deve
rimborsare o solo dare

Hur ska vi förstå allt
Jag vill inte berätta om
allting för henne
Men kan du säga något
om hur en form
kan bli mer
När man förväntar sig något
Och att så många
tankar väcks
Impulser döda minnen

Come capiremo tutto
Io non voglio raccontarle
tutto
Ma tu, puoi dire qualcosa
su come una forma
può diventare qualcosa di più
Quando si è in attesa
e così tanti
pensieri si risvegliano
impulsi memorie morte

Hennes kärlek till sig själv
mångfaldigandet av
allt tal
om kärlek
Om den som älskar älskas
eller tvärtom
Alla genomgående handlingar
Erfarenheten är ett växelfält
Med fruktansvärda trådar
Solen går ner i rummet
in i den mörka
spegeln
Inga ansikten syns
Verkligheten försöker röra sig
Alla färger alla ljud
Hålls kvar inom henne själv
öppnar sig och
pulserar

Il suo amore per se stessa
la moltiplicazione di
tutto il discorso sull’amore
su chi ama è amato
o viceversa
Tutte le trattative in corso
L’esperienza è un terreno di scambio
con fili terribili
nella stanza il sole tramonta
sullo specchio
oscuro
non si vede nessun volto
La realtà cerca di muoversi
tutti i colori tutti i suoni
sono trattenuti dentro di lei
si aprono e
pulsano

En mor som inte förmår
Att inte överdriva
Det är mycket sprött
Orsaken till barnets impulser
Druvor tomater
Hur deras skepnader
och skapelser
Darrar i mina händer
Växlar in i varandra
Förlust och skuld

Una madre che non è capace
di non esagerare
Eè molto fragile
La ragione degli impulsi del bambino
Uva pomodori
Come le loro sembianze
e creazioni
tremano nelle mie mani
si trasformano a vicenda
Perdite e debiti

---

Öga/kärlek

(Occhio/amore)

Jag vill inte berätta om
allting för henne
Men kan du säga något
om ljuset
Alla blad sjunger om ljus
och klorofyll
Som redan finns
i bladen

Io non voglio raccontarle
tutto
Ma tu puoi dire qualcosa sulla luce
Tutte le foglie cantano la luce
e la clorofilla
che già è
nelle foglie

Introduzione e traduzione di Maria Cristina Lombardi